PCSS

Genom åren har jag varit programansvarig för många kurser, seminarier och andra sammankomster, men aldrig något ens i närheten av World Forum Against Drugs – WFAD. Puh! Jag kan intyga att det var svettigt värre att få ihop det.

Vi var ett (inte alls tillräckligt stort) gäng som gnetade tillsammans för att få det hela att fungera. Hade vi förstått hur mycket jobb det är med att genomföra en global konferens hade vi nog aldrig gett oss in på det. Och tur var väl det; att vi inte förstod. Då hade det ju aldrig blivit något WFAD.

De första dagarna efter konferensen var jag helt uttömd på både kroppsliga och själsliga krafter och kanske inte riktigt vid min fulla sinnen. Kom inte ihåg att ta med mig nycklarna när jag gick hemifrån och kom inte ihåg koden till mitt bankkort. Vaknade mitt i natten och funderade över vad jag glömt fixa under dagen. Helt uppenbart ett fall av PCSS – Post Conference Stress Syndrome.

Nåväl, syndromet verkar ha gått över nu och det är dags att summera och gå vidare. Då noterar jag att flera legaliseringsförespråkare världen över är arga och upprörda över vår Deklaration och på WFAD i största allmänhet., vilket är bra beröm.

Det var bättre kvalitet på mediabevakningen utomlands än i Sverige. Herald Tribune skrev fylligt om ett utspel som USAs ”drogtsar” John Walters gjorde i Stockholm om Hugo Chavez passivitet kring kokainsmugglingen som utgår från Venezuela. SVT 24 sände hela första dagens överläggningar (toppen!) men när Aktuellt skulle göra ett inslag om drogtester i skolan intervjuar man inte de två mycket erfarna talarna på WFAD (Robert DuPont och Lisa Brady) utan åker till England och tar kommentarer från en legaliseringsorganisation där (Drugscope).

Talarna på WFAD uttryckte alla stor glädje över att få framträda på en så viktig konferens. (Sträck på er alla ni som gjorde WFAD möjlig!) Men viktigast av allt var givetvis att delegaterna tyckte det var kul att komma på WFAD. Jättekul, var det många som sa. Jennifer N. Kimani, nationell drogsamordnare från Kenya, säger i en intervju på drugnews.nu att:

– Det är så bra att veta att vi inte är ensamma i bekämpningen av droger utan att världen är beredd att stödja oss. Vår kamp har bara börjat. Deklarationen är tydlig, bra att vi inte behöver lägga tid på att diskutera om en drogfri värld är möjlig, utan hur vi ska nå dit.

Jennifer Kimanis kommentarer är just precis de som gjorde allt slit med förberedelserna kring WFAD värda varenda svettdroppe och varenda sömnlös timme och varenda lilla misslyckande vi hade bakom kulisserna (jag är själv skyldig till ett oräkneligt antal). Det handlar om att folk som är mot knark för att de bryr sig om människor, om mänskligheten, om sitt eget land och om världen ska lära känna varandra oavsett var de bor på jorden. Känna den där oemotståndliga kraften som finns i att vara för något bra – hur ”orealistiskt” det än må vara för stunden – och att vara det tillsamman med andra. Man behöver inte ens vara överdrivet många för att få den där känslan, men man ska inte känna sig ensam. För ensam är verkligen inte stark.

Nu ska vi gå igenom alla fakturor och knyta ihop alla lösa trådar och på så vis avsluta det första World Forum Against Drugs som någonsin ägt rum. Sen är det bara att börja planera för nummer 2!

Per Johansson