Intellektuell lättja i FHI-rapport

Helt nyligen presenterade Folkhälsoinstitutet, FHI, en rapport i form av en kunskapsöversikt om narkotikan i Sverige. En genomgång av vad forskningen säger om vilka metoder som är effektiva i att arbeta mot narkotikamissbruk.

Rapporten har fått en hel del uppmärksamhet i media där rubrikerna varit att vi har en ”ovetenskaplig drogpolitik i Sverige”. Vilket knappast inger förtroende. Vet inte politiker och myndigheter vad de sysslar med?

Nja, någon koll finns det nog trots allt och FHIs rapport är faktiskt i det stora hela en mycket bra genomgång av kunskapsläget inom narkotikaområdet. Ett område där debatten inte kan beskrivas som syjuntelik. Snarare som ett krogslagsmål där rallarsvingarna duggar tätt. Rapporten kommer säkert att bidra till att slagsmålet lugnar ner sig.

Redaktören för FHIs rapport, Sven Andréasson, har uppdragit åt dryga dussinet författare att gå igenom kunskapsläget inom olika områden såsom svensk historik, biologiska markörer, arbetslivet, risk- och skyddsfaktorer, opinionskampanjer, skola och mycket annat. Med ett undantag (jag återkommer till det) är alla kapitlen bra och intressanta, ofta mycket intressanta. Jag saknar dock ett kapitel om narkotika och trafik.

I det sista sammanfattande kapitlet konstateras att det inte finns mycket forskning om vilken narkotikapolicy som är mest effektiv, en restriktiv eller tillåtande. Den evidens som finns pekar dock mot att en restriktiv politik begränsar narkotikaanvändningen, men att kontrollåtgärder måste kombineras med insatser för att påverka attityder och opinion. Behandling är effektiv om den håller hög kvalitet men minskar inte missbruket i samhället i stort. Insatserna mot narkotikamissbruk ska integreras i den ordinarie lokala verksamheten och bör ha stöd från lokala politiker. (Hur nu detta kunde bli till den ovan citerade rubriken i Dagens Nyheter är märkligt, men man ska ju inte tro på allt som står i tidningen.)

För övrigt var kapitlet om kampanjer av Gunilla Jarbro för mig oväntat intressant. Knut Sundells genomgång av riskfaktorer pekar på en del kunskaper som ifrågasätter en seglivad myt; att folk knarkar för att de är fattiga. Det hela är mycket mer komplext och i vissa lägen kan det faktiskt vara en skyddsfaktor att bo in en stadsdel bland låginkomsttagare.

Undantaget då? Tråkigt nog är kapitlet om skolan ett mycket svagt avsnitt i FHIs rapport. Författare är Sven Bremberg som är barnläkare och arbetar på FHI. Jag uppfattar honom som en intellektuellt lat person efter att ha läst hans bidrag. Bremberg struntar helt sonika i att göra en problembeskrivning, det vill säga: förekommer knark på skolor i Sverige och hur stort problem är det? Här finns mängder med studier att citera ur, i första hand CANs studier men även många lokala undersökningar.

Vi på RNS har mycket ofta kontakt med skolor som har stora problem med att missbruk förekommer bland eleverna och där skolan behöver hjälp med att hitta verktyg för hur man ska handskas med saken. Dels för att stötta den missbrukande eleven men också för att skydda de andra eleverna från att bli indragna i missbruk.

I rapportens avslutningskapitel finns ett resonemang om vikten av att hitta nya metoder för att upptäcka missbruk när polisiära insatser inte räcker till (sid. 311). Författarna skriver om miljöer som är av störst betydelse för folk som är ”socialt intakta” och räknar upp arbetsplatsen, skolan, trafiken och krogen. Drogtester i skolan passar som en smäck i det sammanhanget, anser i alla fall  jag.

Om Sven Bremberg hade varit en något mer ambitiös person hade han kunnat blicka söderut och västerut, till Skåne och USA, och tagit del av de rapporter som beskriver arbetet med tydliga drogpolicyn och drogtester som preventionsmetod i skolan. Brembergs ursäkt för sin lättja är given på förhand: Det finns ingen evidens av tillräckligt hög kvalitet. Vilket är sant. Ännu har ingen granskad rapport publicerats i någon vetenskaplig tidskrift. Det finns dock en hel del andra rapporter publicerade i ämnet. Framträdande är läkaren och forskaren Robert L. DuPont som i USA publicerat både böcker och kortare rapporter. I Sverige har skolöverläkare Nils Lundin i Helsingborg i Läkartidningen rapporterat om slumpvisa drogtester på gymnasiet.

Det hade givetvis varit tjänstefel av Sven Bremberg att påstå att drogtester i skolan är en evidensbaserad metod. Men det är lika mycket tjänstefel av honom att inte ens nämna metoden i sitt kapitel. Det finns idag ca 4000 skolor i USA som kör med slumpvisa drogtester. De rapporter som finns pekar på att metoden är mycket effektiv. Erfarenheter från arbetslivet stärker detta.

Det kommer att hända mycket kring policyarbete och drogtester i skolan i den närmaste framtiden. FHI måste se till att hålla sig framme och bidra med sitt kunnande för att granska att utvärderingar och metodutveckling håller hög kvalitetsnivå.

Per Johansson

Förbundssekreterare