Är pengar och politik samma sak?

Regeringen har lagt budgetpropositionen och får skäll från oppositionen. Det är som det ska vara med det. Ingen konflikt – ingen politik. Men hur ser det ut med de narkotikapolitiska insatserna? Gör regeringen det regeringen ska göra?

Tittar man specifikt på anslaget till alkohol- och narkotikapolitiska åtgärder så är den posten oförändrad 2010 jämfört med 2009; dryg 256 miljoner. I propositionen finns en beräkning på kostnaden inför 2011 och 2012 och då landar regeringen på knappt 72 miljoner per år. En rejäl minskning således.

Finns det anledning att bli upprörd över den beräknade minskningen av anslaget inför 2011 och 2012? Kanske det, kanske inte. Ingen förändring kommer att ske under nästa år och på hösten är det val och vilken regering vi har om ett år är det ingen som vet. Hur det än blir gäller det att ta nya tag. Möjligen är de 72 miljonerna en liten vink från den nuvarande om att man ska dra ner på de ”alkohol- och narkotikapolitiska åtgärderna” då. Maria Larsson säger dock till nyhetsbyrån Drugnews att narkotikahandlingsplanen löper ut nästa år och hon vill att de satsningar som gjorts ska utvärderas innan man går vidare. Verkar rimligt. Att slentrianmässigt tuffa på i gamla hjulspår är inget vinnarkoncept. Om man inte kan visa att det man gör har effekt bör man byta spår.

Frågan är då vad de 256 miljonerna används till? Och vad går den där handlingsplanen ut på? Jo, där står kloka och bra saker som det knappast råder politisk oenighet om. Man vill minska nyrekryteringen, få fler att sluta missbruka och minska tillgången på narkotika. Beskrivningen längre fram i texten över hur detta ska gå till är inte överdrivet konkret. Det står om vikten av att ingripa tidigt, att skolan är en viktig arena, att narkomanvården är av god kvalitet osv. Många ord blir det för att säga detta och det är svårt att hitta fram till någon riktig kärna i det hela.

Jag tror att det finns ett stort behov av förenkling i detta minst sagt komplicerade politikområde. Försöka ringa in det viktigaste som måste göras och sammanfatta det på ett enkelt sätt. Så att allmänheten – såväl som beslutsfattare – förstår vad syftet och innehållet är med narkotikapolitiken. Som det ser ut nu börjar den likna jordbrukspolitiken som knappast någon kan ha full överblick över.

Här är mitt försök till förenkling av vad det är som ska göras:

Vi måste försöka identifiera alla som håller på med narkotika och sätta in lämpliga åtgärder för var och en i enlighet med den personens problemnivå, i syfte att hejda nyrekryteringen och för att förmå så många som möjligt – helst alla – att sluta missbruka narkotika.

Vi kan inte sitta och vänta på att de som missbrukar narkotika söker upp samhället för att få hjälp. Det hinner gå för lång tid och missbruk hinner utvecklas till beroende innan viljan att söka hjälp infinner sig. Den av Sven Britton och Kristina Hillgren framlagda baslinjestudien av narkomanerna i Stockholm visar att medianåldern för narkotikadebuten var 15 år. Medianåldern för injektionsdebuten var 19 år. Varför gör inte samhället mer under de där fyra åren? Hur hittar vi de tonåringar som börjat missbruka narkotika och vilka insatser krävs för att de inte ska fastna i missbruk och beroende? Borde inte alla som sprutar narkotika upp i blodådrorna bli föremål för någon form av tvångsingripande med tanke på vilket livsfarligt beteende det handlar om?

Det är den här typen av frågor som måste besvaras om vi ska få en narkotikapolitik som verkligen gör skillnad. Tyvärr ser jag inte att regeringen inom närmsta tiden kommer att ta itu med dessa verkligt stora frågor. Vårdfrågorna ligger i en utredning som leds av Gerhard Larsson och allt tyder på att han vill avskaffa tvångsvården av vuxna narkomaner. Frågan om hur skolorna ska bli bättre på att upptäcka – och ingripa mot – missbruk bland eleverna är det ingen som håller i. De skolor som försöker göra något genom att arbeta med drogtester får arga brev från Skolinspektionen.

Det är inget fel på inriktningen av regeringens politik (med reservation för att Maria Larsson kommer att få problem med Gerhard Larsson och att Jan Björklund borde byta generaldirektör för Skolinspektionen). Det var helt rätt att lägga ner projektet Mobilisering mot narkotika och ta in kontrollen till departementen igen. Men det räcker inte. Det behövs tydligare och specifikare åtgärder och konkreta delmål som svarar upp mot de utmaningar jag nämnt ovan. Den exakta prislappen på denna politik har jag inte. Tvångsvård är dyr men drogtester i skolan är billiga. Narkotikapolitik är inte en tävling som går ut på att göra av med så mycket pengar som möjligt. Det gäller att lägga pengarna på rätt saker.

Per Johansson

Genaralsekreterare

Ingen skriver recept på marijuana i USA

Kom hem från en semesterresa förra veckan. När jag gick igenom mejl och tidningar såg jag att Svenska Dagbladet hade en artikel med rubriken ”Stort genomslag för marijuana på recept”. Hoppsan, där blev det visst fel, kära SvD. Det skrivs inte ut ett enda recept på marijuana i Colorado, eller någon annan delstat i USA.

Amerikanska läkare kan inte skriva ut recept på marijuana till sina patienter, eftersom marijuana inte är ett registrerat läkemedel i USA. Registreringen av läkemedel handhas av FDA, Food and Drug Administration, en federal myndighet, motsvarigheten till vårt Läkemedelsverk. Det papper läkarna skriver under i det här fallet är en rekommendation – eller ett råd snarare – i stil med att "jag anser att det vore bra för dig att röka marijuana". Det är ganska långt från att skriva ut ett recept och därmed ordinera en medicinsk behandling. De flesta läkare skriver heller inte ut sådana rekommendationsbrev, men det finns naturligtvis alltid tillräckligt många som är villiga, där detta numera är i enlighet med delstatens lagstiftning.

Det som pågår i de 13 delstater som infört egna lagar om ”medical” marijuana skulle kunna beskrivas som politiskt sanktionerat kvacksalveri. Alltså delstatspolitiker som beslutar att marijuana visst är medicin oavsett vad FDA säger. Ungefär som om stadsfullmäktige i Stockholm, eller någon annan stad, skulle rösta igenom en lokal förordning om att sanktionera användadet av en medicin som Läkemedelsverket inte vill godkänna.

Att det uppstår en så knasig politisk situation som den som USA nu befinner sig i där FDA inte har kontroll över situationen har med landets grundlag att göra; att delstaternas ställning är så stark som den är gentemot den federala nivån. Utifrån sett kan Washington verka starkt och mäktigt, men sett från Kalifornien, New Mexico, Michigan, Colorado osv bryr man sig inte alltför mycket om den där lilla staden med alla monumenten och de många fina museerna.

Här (http://www.ibhinc.org/drugwar.html#mm) finns en genomgång av frågan om "medical" marijuana gjord av Robert L. DuPont som är en tidigare drogtsar i USA och som var NIDAs första generaldirektör (National Institute och Drug Abuse, en av världens mest ansedda drogforskningsinstitut). DuPont är idag pensionär och driver ett eget litet forskningsinstitut, Intstitute för Behaviour and Health.

En enkel fråga man kan ställa sig är: I vilket annat sammanhang ordinerar läkare sina patienter att inandas röken från brinnande löv? Självklarheter upphör av någon anledning att vara självklarheter när det handlar om berusningsdroger. Om det skulle finnas medicinskt verksamma komponenter i cannabisväxten som kan användas mot specificerade sjukdomar (vilket återstår att se) kommer det att handla om att renframställa dessa delar av växten så att de kan intas på ett för patienten säkert sätt. Det är inte konstigare med det än att rökheroin inte har någonting att göra med att läkare skriver ut morfin som smärtstillande medicin till sina patienter

Per Johansson

Generalsekreterare

World Federation Against Drugs – första styrelsemötet

Karin Rågsjö gör en McCarthy

DN anser att legalisering är en tänkbar "lösning"

I dagens – osignerade – huvudledare beskriver DN det narkotikapolitiska kaostillstånd som råder i Mexiko. Sent omsider har det blivit en allmänt spridd insikt att det i första hand är de rika ländernas omättliga efterfrågan på narkotika som skapar den världsomspännande narkotikahandeln, med USA som största enskilda marknad. 
 


Slutklämmen i DNs ledare är att en ”lösning” på problemet vore att helt enkelt legalisera användandet av droger. En – enligt DN – närmast tabubelagd tanke i USA, vilket i sig är ett märkligt påstående med tanke på hur starka och inflytelserika krafter som där vekar för just legalisering av narkotika. Det pågår en gradvis kvasilegalisering i många delstater av marijuana i USA som är mycket oroande.
 

Ännu märkligare är dock DNs användning av ordet ”lösning” i det här sammanhanget. På vilket vis skulle legalisering av narkotika utgöra en ”lösning” på detta mycket svåra problem? Med mycket stor säkerhet skulle antalet personer som använder narkotika mångdubblas om alla droger blev legala i USA, eller rent av hela världen. Idag missbrukas cannabis av uppemot 200 miljoner människor. Heroin och kokain av 10-20 miljoner människor vardera. Hur skulle världen se ut om vi multiplicerade dessa siffror med 5, vilket troligen är en försiktig prognos?
 


Narkotikagangstrarna kunde kalla sig affärsmän, javisst. Och polisen skulle inte behöva ägna sig åt narkotikabrott. Men på vilket vis är det en ”lösning” på narkotikaproblemet?
 


Det är helt klart ett problem att folk kör bil för fort förbi skolor och dagis och därmed utsätter barn för fara. Är ”lösningen” på det problemet att vi plockar ner 30-skyltarna? Och varför nöja sig med det? Några kommer att köra för fort även om vi höjer till 50. Den riktigt radikala ”lösningen” är givetvis fri fart vid skolor och dagis. Eller ännu bättre: Fri fart överallt! Fortkörningsproblemet är ”löst”.
 


Per Johansson

Generalsekreterare

abstinence Based Prevention and the Role of Public Opinion

Sweden was among the first countries in Western Europe to have a large-scale drug problem among young people, in the middle of the 1960s.

The problem with abuse of illegal drugs was new in our country and very few people knew anything about it so it is not strange that the authorities and the politicians did just about everything wrong! During this period drug abuse levels rose year after year and became more and more alarming.

In the 1960s Sweden practiced very permissive drug politics. The police didn’t bother doing anything against people having up to 20 grams of cannabis in their pockets. So the street selling of cannabis was de facto legal then.

The turn to a stricter drug policy came in the late 1970s. The legal practice had been criticized and debated during the later half of the decade. RNS, which was founded in 1969 by Professor Nils Bejerot, played an important role in this. We criticized the permissive policies and demanded a change.

The point of no return was in early 1980 when the Prosecuting General sent out a decree to the local prosecutors stating that every possession of illegal drugs should lead to legal consequences and not ignored as had been the practice.

After the decree had come in effect the police started organizing their work in a different way, setting up special units fighting the small scale trafficking of drugs and also bringing people to court for possession of even the smallest quantities of narcotic drugs, down to 1 gram of cannabis or even less

So – naturally – the number of drug crimes rose during the 80s. At the same time drug habit surveys show that drug use among the young fell year after year and also the median age among drug addicts rose.

During this period there was also quite much money invested in treatment for drug addicts. There was also a lot of primary prevention done in schools against drugs.

In 1983 we had a court case that went all the way up to the Supreme Court. A teacher in a smaller town had been caught smoking cannabis at a party and was prosecuted. He admitted to smoking but argued he shouldn’t be convicted since he had not possessed the cannabis. There was a pipe going around and it was not his. The law spoke only about possession so the Supreme Court freed him, which was the correct verdict.

In 1984 RNS wrote a petition to the government and asked people to sign it. The petition demanded that there should be a law against consumption of narcotic drugs. We gathered 434 309 signatures during a few months which was far beyond what we had expected. Sweden had around 8 million inhabitants 1984. At the same time an opinion poll showed that 95% of the people supported the idea to make consumption illegal.

The petition was handed over to the Socialdemocratic government but the response was negative. Some of the other political parties in the Parliament started campaigning to make consumption illegal and in 1988 the government was pressed to make a law that criminalized consumption.

However the law proved to be ineffective since the police did not have the right to take urine or blood tests as evidence. The new liberal/conservative government made changes in the law in 1993 so the police would have these rights. Today the police use the law against consumption quite actively. During 2008 over 30 000 tests were taken based on this law. In addition over 10 000 tests were taken based on the law about drugged driving.

Drug habit surveys among 15/16-yearolds show that cannabis use in Sweden is among the lowest in Europe. Only around 1 (one) % answer yes to the question: Have you used cannabis during the last 30 days. In the “top” countries on the list around 20 % answer yes, which means that one teenager out of five is a regular smoker.

Sweden went from a very permissive position to one of the strictest in Europe. The major factor in the process was that public opinion demanded this. Step by step politicians listened to what people asked for and adjusted policies after this. The role of public opinion cannot be overrated when one looks at how Sweden developed its current drug politics.

In 1978 a committee-report presented to our Parliament recommended certain decisions to be made by Parliament. One of them was setting a goal for the work against narcotic drugs, namely a drug-free society. Not many people thought much of that symbolic and visionary decision then, but gradually it became more and more important. It was one of the main reasons why the Prosecutor General send out his decree in 1980 and it was used in the debate about the law against consumption in the late 1980s, which all parties stand behind now, except the reformed Communists.

Our Minister of Public Health Maria Larsson said in her speech on March 11 that “our expectations and actions determine the outcome”, which is a very important truth. If you have low ambitions you won’t reach far. But if you set your goals high and really try to reach them you will get a long way. Maybe not all the way, but half way to the sky quite all right.

Thank you for listening!

Speech held in Vienna, March 18, 2097, by Per Johansson, Secretary General of RNS, The Swedish National Association for a Drug Free Society.

Europa är problemet

Slutdeklarationen är nu antagen vid det stora FN-mötet om narkotika i Wien. Sent på torsdagen den 12 mars slog Namibias ambassadör Selma Ashipala-Musavyi klubban i bordet och det hela var klart - för den här gången. Nu dröjer det tio år innan det blir en ny genomgång av hur länderna ska samarbeta när det gäller narkotikakontroll, med vilka medel och (viktigare!) vilka mål man ska ha.

Ända fram till Selma Ashipala-Musavyis klubbslag (hon fick för övrigt högsta beröm för sitt ordförandeskap av de som följt förhandlingsprocessen) förekom starka protester från vissa länder om deklarationens innehåll. Tyskland klagade till och med efter klubbslaget för att markera att man är missnöjda med att orden harm reduction eller något ekvivalent uttryck finns med. Då klagade några länder på att Tyskland klagade, Ryssland bland andra vill jag minnas, och det uppstod en lätt farsartad situation. Spel för galleriet utan praktisk betydelse, kan man säga eftersom deklarationen nu ser ut som den gör. De drogliberala organisationerna och debattörerna uttrycker sitt stora missnöje, i Sverige exempelvis Expressens Johannes Forssberg som vill legalisera cannabis, vilket säger att det gick ganska bra i Wien.

Nja! - frid och fröjd råder verkligen inte och vi som tycker att man ska tränga tillbaka knarkmissbruket har all anledning att vara bekymrade inför framtiden. För det första måste vi konstatera att det går ganska dåligt med själva huvuduppgiften: att minska missbruket. Antalet personer i världen som missbrukar narkotika ökar istället. Inte lavinartat och på vissa håll minskar antalet så en optimistisk bedömning är att kontrollsystemet i alla fall håller problemet någorlunda i schack. Men det kan vi inte gärna vara nöjda med. Inte förrän vi ser en tydlig minskning år från år kan vi börja prata om framgångar.

Men det stora mörka molnet inför framtiden är att vissa länder alldeles uppenbart vill byta fokus och - i några fall - även målsättning med narkotikapolitiken. Nu snackar vi om Europa i första hand. Även om en del länder i Sydamerika och på andra håll i världen. Mest påstridiga verkar Tyskland och Storbritannien vara.

Vad är det då de vill? Inte självklart enkelt att förstå faktiskt. Alldeles uppenbart är att orden harm reduction har en närmast magisk betydelse i sammanhanget. Land efter land uttryckte harm (ursäkta vitsen) över att dessa två ord inte skulle komma att inkluderas i deklarationen. De menar att det handlar om att missbrukarna förnekas rätten till hälsa om man inte erbjuder dem åtgärder av harm reduction-karaktär, såsom metadonbehandling och sprutbyte. Det finns ju redan i hur många länder som helst, tänker jag. Men hr-förespråkarna menar att detta ska skrivas in som norm i internationella överenskommelser så att världens länder ska vara skyldiga att införa dessa åtgärder.

Vore det i så fall inte enklare att vara specifik och skriva in i texten vad det är som gäller och inte stoppa in två ord som inte har och troligen aldrig kommer att får en entydig definition? Här någonstans finns själva kärnan till problemet. Hr-förespråkarna - vissa av dem i alla fall - vill skriva in harm reduction som en egen klausul i de internationella överenskommelserna om internationell narkotikakontroll. Dels för att de vill kunna "fylla på" med mer innehåll senare, här snackar vi sprutrum, heroinförskrivning, att myndigheter kvalitetstestar knarket åt missbrukarna innan de tar det osv. Dels för att man (och det här handlar återigen inte om alla hr-förespråkare) helt enkelt vill få in en alternativ målsättning för narkotikapolitiken som på sikt ska bli huvudmålsättningen. Kanske inte för hela världen men i all fall som en möjlighet för de länder som i praktiken redan gett upp och som vill ha det på papper att det är OK att ge upp. Jag tror det var talaren från Portugal som sa: Vi ska inte ha så höga ambitioner med narkotikapolitiken.

Det allra ruggigaste talet jag lyssnade till var det från Storbritannien. Det innehöll många bittra ord över att harm reduction inte skulle komma att ingå i deklarationen och man vill få sina reservationer inskrivna i protokollet från mötet. Talet avslutades med meningen:

"We are prepared to support the draft Declaration despite the reservations we have about it, in the hope that it will be used vigorously and creatively to develop effective responses to drug misuse in the 21^st century."

Vigorously and creatively - energiskt och kreativt. Det vill säga "vi kommer inte att bry oss så mycket om vad som står i deklarationen". Jag fick min tolkning av detta bekräftat av en person som talat just med den som skrev talet att det precis det som den formuleringen går ut på.

Vissa länder, Europa utgör kärnområdet, vill sänka ambitionerna. De har stora problem själva och opinionstrycket på hemmaplan är svagt för att man ska ta itu med saken. I vissa fall kan det handla om att de högsta politikerna helt enkelt inte engagerar sig i frågan och då tar lägre skikt i systemet över och när byråkrater får makt över narkotikapolitiken blir den så gott som alltid passiv.

Under den kommande tioårsperioden gäller det att mobilisera opinion globalt. Vi ska inte glömma bort att de allra flesta människor bor utanför Europa. Och Nordamerika kanske jag ska tillägga. I USA pågår en gradvis liberalisering i synen på cannabis som är mycket oroande. I Afrika, Asien och stora delar av Sydamerika är de politiska företrädarna mycket oroade och engagerade över hur narkotikan drabbar deras länder. Hur den hindrar ekonomisk och social utveckling.

Vi på den restriktiva sidan har en mycket stor uppgift framför oss - att knyta kontakter med folk, organisationer, myndigheter och regeringar i länder där man verkligen vill göra något för att minska missbruket. I länder där man inte är på väg att ge upp. Kan vi få upp ett ordentligt globalt opinionstryck för en restriktiv politik kanske rent av våra grannländer i Europa vaknar de också.

Per Johansson, generalsekreterare RNS

Expectations determine the outcome

There is a long line up to the little booth where I have to go through security check in order to get in to the UN complex in Kaisermühlen on the bank of Danube river in Vienna, Austria. There are demonstrators all along the line with messages like “Stop the War on Drugs”, “Harm Reduction Saves Lives” and more of the same kind. One poster is of two persons smoking, one tobacco and one cannabis. “What makes us different? The law only!”

I am in Vienna as an NGO-observer of the great international meeting on drug policy hosted by Commission on Narcotic Drugs, CND, which is a part of the UN system to fight drugs.

Chairing the meeting is Nambia’s Ambassador Selma Ashipala-Musavyi. She goes through formalities and the show can start.

Executive Director Antonio Maria Costa holds – as always – a speech that is wonderful to listen to. If one is against drugs and wants the anti-drug work to develop and become more effective. Costa does not paint a rosy picture of the situation today but points on important achievements. In a 100 year perspective drug production has gone down considerably. Had it not been for the system of international drug control the situation would have been disastrous. During the last few years we can see worldwide addiction to drugs has stabilized. But containing the problem is not solving it.

What shall we do? asks Costa. He answers: Avoid extreme postions. It is true that drugs kill but governments should not kill because of them. The other extreme comes form a vocal pro-drug lobby. They say that the harm from drug control is larger than the harm from drugs and therefore they want to legalize. Namely, according to Costa, toss the proverbial baby out with the bath water!

Costa wants to see an approach based on the fact that drugs are not harmful because they are controlled – they are controlled because they are harmful. There must be actions taken at both the beginning of the drug cycle as well as at the end. There must be much more effective efforts against crime and corruption. Many governments do not take these problems seriously enough and thus have large problems. Some people are drawn towards legalization as a solution to this situation. Costa prescribes stronger implementation of existing crime control agreements.

There were speeches representing groups of nations organized  by the continents of the world. All of them stood up clearly for the UN system, but not the person representing EU, Ivan Langer, Minister of the Interior in the Czech Republic. He spoke about the UN system had failed to reach its goals and he promoted harm reduction as a solution. I spoke later to a person with insight in the preparations of the conference and said I didn’t like the speech. “Well, you should have seen what it looked like earlier. This was a very modest version.”

Luckily the Swedish Minister of Public Health, Maria Larsson spoke as one of the first country representatives when the regional speakers had finished. Maria Larsson made it clear that she thinks that some people use the fight against HIV as an excuse to lower the ambitions in our fight against drug abuse. We must fight both problems! She also made a strong point about the level of ambitions. Unless we set high goals for our work we won’t reach far in our work. Expectations determine the outcome. It might not be easy to reach high goals but it is definately possible.

At a reception at the Swedish Embassy the evening before the CND opening, in honor of Queen Silvia of Sweden, Director Costa spoke about Sweden and the results of its policies. UNODC some years ago made a list of over 180 nations, ranking them as to the level of their drug problem. For unknown reason this list was never published. Sweden was ranked as number 168, nr 1 being the nation having the largest problems.

Queen Silvia spoke at the reception as well as at the opening of CND. It comes natural she did not make any controversial statements. Her general message was we should never stop to fight drugs and the harms that drugs cause. At the reception she made an unprepared remark about how her children (young adults) have come to meet drugs on clubs and such. They had told her that the general attitude among young people is that drugs are looked upon as a matter of personal choice. The Queen commented and said she is against that attitude. It is a responsibility for all society to try to change that attitude.

Representatives from countries from all over the world held short speeches in the plenary session. I’ve mentioned Sweden’s speech. I listened to many more. I will not bore you with all of them. Here are some quotes:

Burkina Faso talks about how drugs and drug trafficking is a threat to his country’s economic and social development. Countries in West Africa are in a very vulnerable situation.

Brazil: drug-free world unattainable and has led to negative consequences such as violence and large prison populations. The answer: Harm reduction!

USA: Columbia has showed tremendous commitment to fight drugs. We owe it to ourselves and to Afghanistan to help that country to fight opium production.

Colombia: I don’t want my children or any other children to enter the maelstrom of drug abuse. I want to see a world free from drug abuse.

Chile: In drug courts addict are sentenced to treatment instead of prison. We also have treatment programs in prisons. We have been able to contain cocain abuse. Low level of heroin abuse. Marijuana is growing. New strategy is on the way with a stricter approach. There is political consensus abut this in Chile

The countries are pretty close in theory, with some exceptions. There is a strong consensus that we must fight the drug problem on both the supply and demand end. Then nations draw very different conclusions. Some want to loosen control (very much an EU approach with friends in some other parts of the world). Others (the majority of nations obviously) want to develop the work of international control and want to see a stronger UNODC.

My personal conclusion is that we need to see more of successful examples. The proof of the pudding is in eating it. Sweden has important experiences that we should be better at sharing. Maybe some should be better at listening also. Other nations should come out on the international scene with good examples of success. Why should those nations that have failed set the agenda for the world? I just can’t get that in to my head.

Per Johansson

Secretary General

National Association for a Drug-free Society

Sweden

Ersätt harm reduction med harm prevention

Organisationer och personer som vill göra det lättare för folk att använda narkotika laddar just nu allt vad de orkar för att få två ord inskrivna i slutdokumentet från den stora FN-konferens som äger rum i Wien med början 11 mars. De två ord det handlar om är ”harm reduction”. Ett begrepp som inte har någon entydig definition men som lite förenklat blivit synonymt med en narkotikapolitik där man inte strävar mot frihet från narkotika utan en som präglas av ”det här får vi lära oss att leva med”, som Norges hälsominister Bjarne Hansen sa på en konferens i Oslo nyligen. Grundtanken är att det går inte att göra så mycket åt att folk missbrukar narkotika utan det gäller att se till att minimera skadorna från missbruket.

Det mest anmärkningsvärda försöket att påverka slutresultatet av FN-konferensen är ett brev från en FN-myndighet. Brevet är skrivet av Michel Sidibé som är Executive Director på UNAIDS, FNs kontor för aidsbekämpning, och adresserat till ambassadör Selma Ashipala-Musavyi. Hon är Namibias representant mot FN-systemet i Wien och just nu ordförande i Commission on Narcotic Drugs, CND, som arrangerar mötet i Wien.

Sidibés brev är fullt av artighetsfraser och formulerat som att han erbjuder sin hjälp till CND med att bistå med råd och dåd om hur harm reduction ska bli en del av narkotikapolitiken i världen. Det är mycket svagt specificerat vad som menas med harm reduction. De två konkreta exempel som ges i brevet är ”peer outreach to injecting drug users” (vad tusan det nu är för något) och sprutbyte.

Poängen med den här kampanjen för att få in orden harm reduction i ett slutdokument i Wien är att kampanjmakarna ser framför sig att det ska leda till ett skifte i målsättning inom narkotikapolitiken. Vilket jag tror är en riktig bedömning.

Idag är det hela rätt enkelt. I FNs narkotikakonventioner konstaterar man att icke-medicinskt missbruk av narkotika är ett problem och det förbinder sig länderna att bekämpa. Man lovar varann att se till att narkotika är förbjudet för annat än medicinsk och vetenskaplig användning.

Den knarkliberala lobbyn hoppas på att om man för in begreppet harm reduction i skrivningarna så ska det öppnas en andra väg. En väg där själva knarkbekämpningen kan ställas mot ansträngningar att minska skadorna av knark. Och på sikt ska denna ambition förhoppningsvis bli en starkare kraft än ambitionen att minska missbruket som sådant. Vi lägger oss inte i om folk knarkar, men vi kan hjälpa dem att göra det på ett sätt som är mindre skadligt. Ungefär.

I dagsläget spelar det ingen roll vad harm reduction faktiskt betyder. Det viktiga är att få in orden i texten för att senare fylla begreppet med det innehåll man vill och som med 100procentig säkerhet kommer att stå i motsats till idén om frihet från narkotikamissbruk.

Sverige har en särskilt stark position att agera i Wien och markera mot att harm reduction skrivs in i dokumenten från mötet. Vår situation är signifikant mycket bättre än den i jämförbara länder trots att knarkproblemet i Sverige är bland det äldsta i Europa. Det är av mycket stor vikt att Sverige markerar dels mot andra länder i EU, dels mot andra länder i världen att vi inte är beredda att sluta bekämpa missbruket av narkotika och att det i sig är den viktigaste skadebekämpande insatser i sammanhanget.

Jag tycker att det skulle vara bra att börja att använda begreppet “harm prevention”. Inte för att det behöver skrivas in någonstans, men det är ett bra begrepp som till fullo kan ersätta harm reduction. Prevention i klassisk bemärkelse innefattar primär, sekundär och tertiär prevention. Det sistnämnda kan till exempel handla om metadon för heroinister, för att få bort dem från gatan där de kanske säljer knark och sprider sjukdomar via sprutor. Men i begreppet prevention finns också med insatser mot att ungdomar börjar med knark, exempelvis drogtester i skolan. Harm prevention är proaktivt.  Harm reduction är reaktivt. 

Jag skulle bli mycket glad om folkhälsominister Maria Larsson gjorde en markering om detta i Wien. Att Sverige inte gillar idén om harm reduction utan vill satsa på harm prevention istället.

Per Johansson, generalsekreterare 

Heroin som "behandling"

"Efterfrågan måste bekämpas – därför underlättar vi för den!"

När det gäller narkotika kan man vräka ur sig nästan vilka dumheter som helst och få stor uppmärksamhet i media. Särskilt om man vill legalisera knark. Då kan man vara tämligen säker på att få stå långt mer än femton minuter i rampljuset.

Idag (20 feb) rapporterade Ekot från Sydamerika om ett uttalande som gjorts av 17 personer från Latinamerika. (Nyhetsbyrån Drugnews skrev om uttalandet redan 16 feb.) Gruppen kallar sig Latin American Commission on Drugs and Democracy och där ingår några särskilt viktiga personer, exempelvis tre expresidenter. Huvudbudskapet från Kommissionen är att kriget mot knarket har misslyckats och därför måste vi legalisera. Det är en minst sagt knäpp slutsats.

Ingen kan hävda att de samlade internationella ansträngningarna att tränga tillbaka narkotikamissbruket och den illegala handeln har varit en formidabel succé. Det ser rätt mörkt ut på de flesta håll även om det finns ljuspunkter. Just kokainproduktionen i Latinamerika ökar inte och en ganska stor andel fastnar i beslag som tull och polis gör, vilket naturligtvis skadar ligorna ekonomiskt. Men visst, det finns hur mycket som helst att göra för politiker som verkligen vill göra skillnad inom området narkotikapolitik

Om man flyttar över Kommissionens sätt att tänka på annan typ av brottslighet så inser man hur absurd deras slutsats är:

• Stöldbrottsligheten i Sverige har ökat i många decennier, därför måste vi nu tillåta stöld.

• En stor majoritet av bilförarna kör för fort på våra vägar och därför återgår vi nu till fri fart på alla svenska landsvägar.

• Trots ett flera tusen år gammalt förbud mot mord har vi inte lyckats få bukt med att folk slår ihjäl varandra så från och med idag är det tillåtet.

OK, det är kanske lite hånfullt att vrida till resonemanget på det här viset men budskapet är faktiskt inte mer begåvat än så. Med ytterst stora mått av välvilja skulle man kunna tolka det på ett lite annat sätt. Såhär:

”Vi ger upp. Folk kommer alltid att knarka. Det är omöjligt att göra något åt. Vi legaliserar och lägger skatt på drogerna så att staten kan tjäna pengar på det hela istället för gangstrarna.”

Det finns ett visst mått av logik i detta resonemang, men det finns ett hav a cynism inför det lidande som droger skapar. Vi har stora problem med alkoholmissbruk. Jag tror inte vi kan föreställa oss hur världen skulle se ut om kokain såldes lagligt i butik. Eller heroin. Två verkliga atombomber när det kommer till beroendeskapande egenskaper. Kina hade runt 30 miljoner opiumrökare för 60 år sedan, då landet var mycket fattigt och de flesta knappt hade råd med mat. Hur många i Europa och USA skulle fastna i knarkberoende idag om allt blev lagligt?

En annan sorglustig sak med Kommissionens uttalande är att den prickar in en av de viktigaste iakttagelserna i narkotikaproblemet men lyckas dra helt fel slutsats av det men ser. Detta har troligen att göra med att uttalandet med all sannolikhet är skrivet i New York City på 410 West 58th Street, huvudkontor för Open Society Institute, en av finansmannen George Soros många verksamheter vars syfte är att köpa honom en plats i världspolitiken.

Kommissionen konstaterar att helt avgörande för narkotikaproblemet är efterfrågan av narkotika i USA och EU. Det är denna efterfrågan som leder till dollar- och euroflödena till exempelvis Latinamerika och som utgör kassaflödet till den illegala knarkindustrin. Detta är ett helt korrekt konstaterande. Nästa led i Kommissionens tankekedja är också korrekt: Det gäller att kraftfullt minska efterfrågan på narkotika i de stora konsumtionsländerna.

När Kommissionen sedan föreslår åtgärder blir det knas. Man vill ha ett nytt paradigm bestående av tre direktiv: Behandla narkotikamissbruk som ett folkhälsoproblem, minska efterfrågan genom utbildning, information och prevention och fokusera de repressiva insatserna mot den organiserade brottsligheten. (Inte mycket nytt i detta. Vissa länder kör det i full skala idag. Vi gjorde det på 60-talet i Sverige.)

I praktiken innebär detta att konsumenterna/missbrukarna av narkotika skulle  bli juridiskt fridlysta, de skulle erbjudas sjukvård mm när de själva begär och man skulle tala om för ungdomen att knark är bajs. Polisen ska ta smugglarna och möjligen grossisterna. De övriga ska lämnas ifred.

En mycket märklig situation skulle då uppstå (den existerar redan i vissa länder, Nederländerna exempelvis). Det skulle vara lagligt att använda och inneha narkotika, troligen även att sälja i mindre skala. Men det skulle vara förbjudet att förse dessa konsumenter med de varor de så hett eftertraktar.

Förutom att denna bristande logik inte skulle hålla i längden (antingen legaliserar man fullt ut eller så upprätthåller man förbudet fullt ut) så skulle narkotikaproblemet accelerera till oanade höjder. Precis som Kommissionen skriver är det efterfrågan som är roten till problemet och då kan inte medicinen vara att man underlättar för efterfrågan att växa genom att man lägger ner alla rättsliga insatser mot konsumenterna.

Sverige har unika erfarenheter i detta sammanhang. Vi har prövat i stort sett allt inom narkotikabekämpningen. En restriktiv politik där även konsumenterna ställs till svars rättsligt har visat sig funka rätt OK. Bäst gick det på 80-talet då det var lätt både att åka fast för polisen och att få vård.

Jag tror inte att den latinamerikanska Kommissionen får något större genomslag i politiken. Det finns rätt mycket sunt förnuft ute i världen. Man ska inte bli alltför nedslagen av att media fascineras såpass över att det finns folk inom eliten som vill legalisera knark.

Per Johansson, generalsekreterare

"Släpp knarket fritt!"

Lennart Geijer, Bo Svensson och Ann-Marie Begler

Peka med hela handen, Maria Larsson

Dags att adla Andreas Kleerup?